Det här är inte rättvist!!
Att hitta sin andra hälft. En sån dom talar om i sånger och i filmer. Vem fan trodde att det fanns på riktigt. Så helt plötsligt finns Han. Den mest kompletta karl man kan tänka sig. Ens själsfrände. Han som känner mig bättre än någon annan. Han som vet när du jag är ledsen två sekunder efter jag själv vet det. Han som finns där. Bara det att han finns 12,5 mil bort. Eller 1h och 15 min bort. Våra två liv går inte riktigt ihop sig ännu. Med varsitt barn som behöver oss just precis där vi är. Att bara ses helger är olidligt. Men vad gör man inte för sitt älakade barn, man måste härda ut!
Men de kvällar man sitter hemma själv, utan en älskad unge i sin säng, de är värst. Nu är dessutom den allra värsta stunden. När man ska gå och lägga sig.
Jag hatar att lägga mig i en tom säng själv. Ingen som kommer och kryper intill. Ingen unge som ligger i rummet bredvid.
Jag hatar det så mycket att tårarna rinner var eviga gång!
Men jag kan bara gissa att de kommer rinna så himla många gånger mer om jag ger upp tiden med min älskade unge. Han måste ju såklart gå i första hand.
Kärleken kommer ju hålla i all evighet, det vet jag helt säkert, den tiden kommer när vi kan bo under samma tak. Än finns det gott om tid. Men det hjälper ju inte mig just nu, i denna hopplösa stund jag har nu.
Jag hatar att älska på avstånd. Men hellre att älska på avstånd än inget alls.

Ja mitt liv är totalt vänt från vardags tristess, 16 år gammalt tråkigt förhållande, till lycka, kärlek och passion.

För att minnas allt själv ska jag börja anteckna här.

Måndagen 12/7 2015 började resan med att vända upponer på mitt annars ganska vanliga och stabila liv. Jag trodde ändå det var så det skulle vara framöver.
Då ringde den där killen till jobbet och ville boka rum, till nästa dag. Tack vare hans lite speciella efternamn så var han enkel att hitta på både instagram och Facebook. Mina fördommar skenade, och var som oftast berättigade. Men det som hände sen kunde man ju inte tro.
Nästa dag, 13/7 ringde han igen, han hade glömt koden. Jag som lite visste vem han var drygade mig lite med honom och var lite tyken. Jag visste ändå att han var en ganska tuff kille som skulle klara av det.
Jag skulle ju nästa dag få träffa denne man. Så jag valde tighta jeans och top som man lätt såg igenom, för att se om han nappade helt enkelt. Jag var i stort behov av lite bekräftelse!
Jag vågade knappt titta på honom bara. Tur var väl det visade det sig. För hade jag gjort det hade jag fått höra vad han tyckte om mig. Då hade jag antagligen inte kontaktat honom, jag tror jag hade vart för feg för det, dessutom att ta sånna komplimanger är jag inte så bra på, inte då i alla fall.

Dom åkte iväg och jag hoppades innerligt att han skulle ha glömt nåt, då hade jag lätt åkt ut med det till honom. Men nä! Det var visst mer ordning på honom än jag trott. Typiskt!!

På eftermiddagen besökte jag hans instagram igen. Tackolov hade han postat en bild och taggat den med besöksmålet för dagen. Det gav mig en öppning. Men kunde man kontakta gäster så? Kollade läget med en kompis som sa ja! Jag skrev en artig fras dagen efter och fick svar så småningom. Ett förvånat svar. Åter igen kunde jag vara dryg, men med massa sanning.

På kvällen kom en kommentar till mig, då om att kolla min messenger, därefter har konversationen inte stannat, bara pausat när vi sover eller ses.

Den här sommaren har verkligen satt sina spår.
Nog med spår och djupa veck mellan ögonbryna, för att få mig att behöva skriva av mig.

jag plockar då fram min helt anonyma blogg...

Så, jag är 31.

I sommar råkade jag träffa en annan, jag har ett förhållande sen jag var 15.

Ja ni kanske förstår hur lätt hänt det kan vara att helt plötsligt träffa någon annan då.

Vi har allt det klassiska, villa, barn, hund, bil. Det är ju inte direkt så att man bara släpper allt och springer till det gröna gräset på andra sidan, för det kan ju precis lika gärna bli höst där med...

Jag hade väl gissat på att om det skulle hända, så vore det men nån yngre än min nuvarande, vältränad och snygg. men så blev det nån helt annan, visserligen är han både snygg och har tillräckligt med muskler, men ändå, inte alls den typ jag har attraherats av innan. Men personen bakom gör ju hela skillnaden. 

Det tillhör ju kanske att berätta att vi har vart tillsammans 16 år, knappt aldrig bråkat, eftersom vi båda är urkassa på komunikation och dessutom konflikträdda.

Jag har aldrig litat på min sambo, aldrig!

När han dessutom under våren skriver sms till en tjej "jag skulle göra vad som helst för att få följa med dig hem ikväll" efter en utekväll...ja då kan man ju förstå att jag inte litar på honom, det är ju inte första gången liknande sms finns i mobilen tillfälligt. För de försvinner ju såklart sen.

Så många kvällar/nätter har jag gråtit mig själv till sömns över honom.
Så många gånger har jag tänkt på vart jag skulle ta vägen...
men jag har ju aldrig kommit iväg såklart. Kanske inte fysiskt, men absolut psykiskt. jag har byggt mig en stor, fin, stabil mur. Varpå känslorna är helt borta och slut. Det finns inget mer kvar nu.

Detta samtidigt som denne andra kommer in i livet. Efter en liten hint på social media till honom, får jag tillbaka världens meddelande som allt han tyckt om mig. Bara positivt då såklart. Jag förklarade läget att jag har sambo, men kunde inte låta bli att lockas med i denna nya känsla av pirr i min annars så döda kropp.

Nu fem veckor senare har det hänt så otroligt mycket att jag inte kan orientera ordetligt.

Vi messar konstant, hela dagarna... jag känner saker för honom. Jag har svårt att känna förälskelse, men det finns så många andra känslor som inte kan förbigås. När man med en främlig kan prata så mycket och öppna sig så mycket, som man ändå inte gjort med någon annan, då måste det ju betyda något.

Vi har träffats några gånger. Bara det är ett helt projekt, han bor ju 1,5 h bort.

Det ska tas hänsyn till min familj, hans familj. Jag behöver täckning från vänner. Ändå känns det inte fel. Jag känner ingen ånger eller skam gentemot min sambo.

Ska tilläggas att vi har haft öppet förhållande/paus under tiden jag träffat den andre.

Häromdagen skulle vi äntligen få ses, men då helt plötsligt vill han "avsluta det vi har påbörjat" det tar för hårt på honom att vara en "homewrecker". Ja det kan man ju förstå!

så efter nästan två dagar av tysthet oss emellan, räcker han ut en liten hand. Jag kan inte hantera den hand. Det brister! jag brister! det har gjort så ont att inte få ha honom i mitt liv, om ens bara 1,5 dag.

Jag försöker hålla en konversation, men det tar timmar mellan svaren jag får, flyktiga svar....

jag brister igen! för han går då och lägger sig, han hoppas jag kan sova gott. Hur ska jag ens kunna sova efter en sån eftermiddag/ kväll??

Det är fan inte lätt att helt plötsligt växa från 15 år till 31, på ett par veckor. Att känna sig själv utvecklas ifrån nån man kännt så länge, tillsammans med nån helt annat. Det är så jäkla svårt att få med allt i en liten text. Men det är mest för mig egen skull, att få ut orden ur mig. Det snurrar så otroligt många ord och tankar i min hjärna, så hälften vore nog!

Tack för att du läst, förhoppningsvis kan du nu se på dina egna problem och tänka att det inte var så jobbigt ändå ;)

Vem fan tänker på mig??
Vem tänker på mitt bästa???
Vem tar hand om mig????

Näe just det...ingen om jag inte gör det!!
Och jag orkar inte alla dagar!
Jag har ändå väldigt mycket familj runt om mig.
Kanske kan jag lägga min energi på mig framöver...

Harrejävlar vilket krångel!!!! Vi planerar bygga om. Ganska omfattande på nedervåningen. Riva två väggar och även delar av det bärande. Och av en slump hittade jag att måste anmäla det till kommunen. Och jösses vilken krånglig anmälan! Vi får se vad som händer och hoppas snickarb har koll på detta.

Detta var iaf en rejääääääl besvikelse, tänk om allt faller med detta?!?!?!

Dagens besvikelse får väl bli jag, jag är ju inte besviken på nåt.
Igår var jag iförsig sjuuukt besviken på mig själv efter all skit jag åt...idag blev det betydligt bättre. Till och med zumbat idag. Det är fan det bästa som hittats på. I lööööv zumba, man blir så glad! Har du inte provat innan? Gör det då!

Helgens besvikelser var nog bara vädret. Vaknade tilk uuuunderbart vitt överallt och stora bomullstussar som singlade ner. Men så övergick det i regn.

Mina egna problem har nog uteblivit eftersom vi har fått hjälpa en annan familj denna helgen. Dom skulle bryta upp och det tog jättehårt så det behövdes lite barnavlastning där. Så vi har haft en extra pojk underr helgen.

Vi en sån situation så får annat gå åt sidan när nån knackar på ens dörr och verkligen behöver hjälp.

Okej, en ganska bitter blogg att starta så här en fredagkväll.

Men jag fattar verkligen inte varför jag alltid ska behöva bli så besviken.

Är det mig det är fel på, har jag så sjuuuukt höga förväntningar på alla andra som är omöjliga, eller dras jag till och fastnar med människor som gör mig besviken??

Ja detta får nog mer bli ett ställe att skriva av sig på, för vem annars ska orka lyssna/läsa på min bitterhet.

Min vanliga blogg vet jag ju inte vem som läser ��

Jag då.... mamma till faktiskt världens bästa kille på snart fem år.

Sambo med han som oftast gör mig besviken.

Arbetar med bl.a en människa som inte har alla hästar hemma. Tänk om man fick lite hjälp från AMS som ändå fattat att hon inte får jobb nån annanstans, att få nåt riktigt stöd förutom pengar, hur fan man ska få henne att arbeta sommman vill. Jag har testa alla olika vis jag kan.

I veckan tog jag en av hennes viktigaste arbetsuppgifter, hotellstädningen. När man känner att jag mår mindre dåligt av att stressa och göra det själv än att hon ör det är det illa. Men va fan, den känslan jag åkte hem med vid julledigheten var inte direkt härlig, den däckade mig en dag. Fy fan alltså...

Men det som gjorde att jag nu behöver skriva av mig är min sambo som gjorde mig besviken...igen.

Imorgon har vi planer på dan. Städa källaren, villket jag gjort det mesta, och åka till tippen och få det slängt.  Sambon tror det var ett gäng kartonger, men jag har plockat ihop ett berg, förutom kartongerna. Han gick inte ens och kollade vad jag gjort. Han började bli rastlös här hemma, började fippla med mobilen, och så kom det... jag ska nog åka till ... ikväll. Näe sa jag, han kan nämligen inte dricka måttligt och vara pigg dan efter, men efter en stund sa han att han skulle åka. Suck! Vad är problemet....gör det imorrn istället när vi inte har nån plan dan efter.

Samma sak förra helgen, jag skulle iväg och träna lördag förmiddag...han skulle bara ta nån öl. Kom hem vid fyra. När jag åkte förflyttade han sig till soffan och sov där med sonen som kollade på tv.

Ska det vara så svårt att dricka med måtta eller bara göra det när inga planer finns dagen efter???

Jag antar att jag återkommer snart, när jag troligen blir besviken på nåt igen...