Den här sommaren har verkligen satt sina spår.
Nog med spår och djupa veck mellan ögonbryna, för att få mig att behöva skriva av mig.

jag plockar då fram min helt anonyma blogg...

Så, jag är 31.

I sommar råkade jag träffa en annan, jag har ett förhållande sen jag var 15.

Ja ni kanske förstår hur lätt hänt det kan vara att helt plötsligt träffa någon annan då.

Vi har allt det klassiska, villa, barn, hund, bil. Det är ju inte direkt så att man bara släpper allt och springer till det gröna gräset på andra sidan, för det kan ju precis lika gärna bli höst där med...

Jag hade väl gissat på att om det skulle hända, så vore det men nån yngre än min nuvarande, vältränad och snygg. men så blev det nån helt annan, visserligen är han både snygg och har tillräckligt med muskler, men ändå, inte alls den typ jag har attraherats av innan. Men personen bakom gör ju hela skillnaden. 

Det tillhör ju kanske att berätta att vi har vart tillsammans 16 år, knappt aldrig bråkat, eftersom vi båda är urkassa på komunikation och dessutom konflikträdda.

Jag har aldrig litat på min sambo, aldrig!

När han dessutom under våren skriver sms till en tjej "jag skulle göra vad som helst för att få följa med dig hem ikväll" efter en utekväll...ja då kan man ju förstå att jag inte litar på honom, det är ju inte första gången liknande sms finns i mobilen tillfälligt. För de försvinner ju såklart sen.

Så många kvällar/nätter har jag gråtit mig själv till sömns över honom.
Så många gånger har jag tänkt på vart jag skulle ta vägen...
men jag har ju aldrig kommit iväg såklart. Kanske inte fysiskt, men absolut psykiskt. jag har byggt mig en stor, fin, stabil mur. Varpå känslorna är helt borta och slut. Det finns inget mer kvar nu.

Detta samtidigt som denne andra kommer in i livet. Efter en liten hint på social media till honom, får jag tillbaka världens meddelande som allt han tyckt om mig. Bara positivt då såklart. Jag förklarade läget att jag har sambo, men kunde inte låta bli att lockas med i denna nya känsla av pirr i min annars så döda kropp.

Nu fem veckor senare har det hänt så otroligt mycket att jag inte kan orientera ordetligt.

Vi messar konstant, hela dagarna... jag känner saker för honom. Jag har svårt att känna förälskelse, men det finns så många andra känslor som inte kan förbigås. När man med en främlig kan prata så mycket och öppna sig så mycket, som man ändå inte gjort med någon annan, då måste det ju betyda något.

Vi har träffats några gånger. Bara det är ett helt projekt, han bor ju 1,5 h bort.

Det ska tas hänsyn till min familj, hans familj. Jag behöver täckning från vänner. Ändå känns det inte fel. Jag känner ingen ånger eller skam gentemot min sambo.

Ska tilläggas att vi har haft öppet förhållande/paus under tiden jag träffat den andre.

Häromdagen skulle vi äntligen få ses, men då helt plötsligt vill han "avsluta det vi har påbörjat" det tar för hårt på honom att vara en "homewrecker". Ja det kan man ju förstå!

så efter nästan två dagar av tysthet oss emellan, räcker han ut en liten hand. Jag kan inte hantera den hand. Det brister! jag brister! det har gjort så ont att inte få ha honom i mitt liv, om ens bara 1,5 dag.

Jag försöker hålla en konversation, men det tar timmar mellan svaren jag får, flyktiga svar....

jag brister igen! för han går då och lägger sig, han hoppas jag kan sova gott. Hur ska jag ens kunna sova efter en sån eftermiddag/ kväll??

Det är fan inte lätt att helt plötsligt växa från 15 år till 31, på ett par veckor. Att känna sig själv utvecklas ifrån nån man kännt så länge, tillsammans med nån helt annat. Det är så jäkla svårt att få med allt i en liten text. Men det är mest för mig egen skull, att få ut orden ur mig. Det snurrar så otroligt många ord och tankar i min hjärna, så hälften vore nog!

Tack för att du läst, förhoppningsvis kan du nu se på dina egna problem och tänka att det inte var så jobbigt ändå ;)