Det här är inte rättvist!!
Att hitta sin andra hälft. En sån dom talar om i sånger och i filmer. Vem fan trodde att det fanns på riktigt. Så helt plötsligt finns Han. Den mest kompletta karl man kan tänka sig. Ens själsfrände. Han som känner mig bättre än någon annan. Han som vet när du jag är ledsen två sekunder efter jag själv vet det. Han som finns där. Bara det att han finns 12,5 mil bort. Eller 1h och 15 min bort. Våra två liv går inte riktigt ihop sig ännu. Med varsitt barn som behöver oss just precis där vi är. Att bara ses helger är olidligt. Men vad gör man inte för sitt älakade barn, man måste härda ut!
Men de kvällar man sitter hemma själv, utan en älskad unge i sin säng, de är värst. Nu är dessutom den allra värsta stunden. När man ska gå och lägga sig.
Jag hatar att lägga mig i en tom säng själv. Ingen som kommer och kryper intill. Ingen unge som ligger i rummet bredvid.
Jag hatar det så mycket att tårarna rinner var eviga gång!
Men jag kan bara gissa att de kommer rinna så himla många gånger mer om jag ger upp tiden med min älskade unge. Han måste ju såklart gå i första hand.
Kärleken kommer ju hålla i all evighet, det vet jag helt säkert, den tiden kommer när vi kan bo under samma tak. Än finns det gott om tid. Men det hjälper ju inte mig just nu, i denna hopplösa stund jag har nu.
Jag hatar att älska på avstånd. Men hellre att älska på avstånd än inget alls.